Hurmmer till frukost
Frukost a la Maine
MONHEGAN ISLAND, MAINE. Vi skulle inte hinna fram till fastlandet innan mörkret, så vi bestämde oss för att försöka stanna på den lilla ön Monhegan längst ut i Maines akipelag. Det stod visserligen i guideboken att hamnen var dålig och ön besöktes bäst med färja. Men det var värt ett försök.
Hamnen var full av bojar, vid ett par av dem låg några lokala fiskebåtar. På en av dem stod en tjock gubbe med skägg och gula galonbyxor. Vi frågade honom var vi kunde ankra, och han bekräftade guideboken. Ankarbotten är dålig men vi fick gärna ta en av hans bojar.
Så snart Mary var tryggt förtöjd sjösatte vi jollen för att ta en titt på ön. Vi hittade fiskegubben på trappen till sin fiskebod. Han presenterade sig som Maddy, och bjöd på en öl. Vi slog oss ner för att prata en stund medan Lovis och Otto bekantade sig med hans femårige son. Han är den ende pojken på öns skola. Det finns två flickor också.
Det bor ett 30-tal personer på ön året runt, och vi hade tydligen träffat den gästfriaste av dem alla. För snart hade han försett oss med sjökort över hela området, introducerat oss för sina vänner och bjudit in oss på middag och dusch och gett oss fisk för två middagar.
Tidigt imorse hörde jag ljudet av en båt som närmade sig Mary. Jag hörde hur den saktade in, och sedan en stor duns på däck. Det var Maddy, som kom med hummer till frukost. Ja, de äter det här. Med äggröra. Det blev en stor frukost. Vi fick ELVA humrar!