Ett polaräventyr med s/y Ariel IV genom Nordvästpassagen
Framme vid den hemliga(?) spaningsstationen såg vi plötslig en levande människa som öppnade en stor dörr. Vi stegade modigt vidare och tänkte att vi måste fortsätta tro på att människor är goda, även amerikanska myndighetspersoner. Mannen i dörren visade sig vara en mekaniker som log mot oss och sa Välkomna, ni måste vara från segelbåten härutanför. Vi tog foton på er igår kväll. Hit har inte kommit någon segelbåt förut. Kom med och möt stationschefen. Tony, stationschefen, i slitna jeans och gammal t-shirt, hälsade oss leende välkomna och bjöd in oss till den lunch som stod serverad till stationens just nu 17 anställda. Tio som han själv basade för med spaning, väder, flyginformation och kök. Fem som arbetade med att sanera mark efter tidigare byggnader. Två som var där för att studera valrossars beteende. Eric följde med dem ut i dingen och fick se valrossarna simma och leka. Förutom lunchen fick vi av Tony lådvis med mat som annars skulle slängas, underbara duschar, tvättmöjligheter, internet och varsin glass(!). Och så mötte vi John som väntade på transport hem. Den pråm som skulle hämta alla hans saneringsmaskiner var försenad. Han körde oss upp till domen på toppstationen och hur många gånger som helst fram och tillbaka till dingen med vattendunkar. Vid dagens slut var vattentankarna på Ariel IV fulla och vi var ytterst förvånade och himla glada över det fantastiskt härliga mottagande och all den hjälp vi fått från det vi trott skulle vara stränga myndighetspersoner.
Lost
21 september, 2010
Så seglade vi sakta i lävind längs kapets nordsida och spanade efter bäckar eller större vattendrag som skulle kunna ge oss niohundra liter vatten till tankarna. Nu fanns inget vatten alls kvar på toa. Vi blev tvungna att borsta tänderna och tvättade oss med hjälp av lite vatten i en gammal youghurtburk som vi fyllde på efterhand. Har du provat en hel morgontvätt i en dl vatten? En stor björn vandrade över bergssidan vi seglade förbi. På en hög kulle stod en dom som liknade de radarspaningsanläggningar vi tidigare sett längs kusten. Vid bergets fot låg en samling hus. Inte en människa fanns att se, en rad stora maskiner och lastbilar stod stilla. Ljusen längs flyglandningsplatsen vid stranden blinkade. Hm, vad var detta? Jörgen funderade över TV serien Lost när vi nästa dag vandrade upp mot husen. Den ena skylten efter den andra förmedlade Förbjudet område. Ingen fick vara där utan tillåtelse från Station Commander. Det var helt tomt och tyst överallt. Färgen hade flagnat från husen och gigantiska parabolantenner längs vägen var närmast rostiga. Tomt? Övergivet? Här fanns utmärkningen abandoned på Google. Hemlig amerikansk spaningsstation? Vad skulle hända med oss, vi hade inte ens klarerat in i USA.
Vattenlet
21 september, 2010
Kakor och kex var slut, godisförrådet nära botten. Men när vi nu ändå var tvungna att gömma oss bakom ett skyddande Kap för att invänta medvind, var det skönt att bara äta, vila och kolla om benen fortfarande bar. Detta var inga isbjörnsområden men desto mer vanligt med grizzly och svartbjörn. På stranden fanns tydliga björnspår, inte särskilt gamla. Med gevären som vanligt med på färden vandrade vi över mjuka tundramarker. Torrt, gult, brunt, ett och annat grönt strå så långt ögat kunde nå. Niklas och Lotta hittade hjortron och lite lingon. En liten hjord med caribou (arktisk vildren) betade lugnt en bit bort. Marken doftade höst. Vårt huvuduppdrag i land var att bränna skräp och leta vatten. Skräpbålet brann snabbt ner. Två nästan uttorkade vattendrag rann ner, på var sin sida om vår landningsplats. Men trots att Kåre körde slangtricket och försökte lura det minimala rinnande vattnet att hitta in i vår dunk så misslyckades vi med att få det användbart till att fylla tankarna med. Alltför mycket sand och sediment hittade också in i dunken. Nåväl en dunk disk- och tvättvatten är inte dumt att ha. Men operation vattenlet fick göras om och skjutas på morgondagen.
Cape Sabine
20 september, 2010
Vi seglade och seglade, Nordamerika och Alaska är många, många gånger större än vi någonsin kunde fatta. Ibland medvind som gav härlig segling, ibland ingen vind som gav motorgång. Så plötsligt efter tre dygn från Point Barrow kom den, den utlovade hopplösa motvinden. Massa vind rakt i näsan. Nä, nu ville vi inte mer, revade segel och kryssade rakt ner mot ett utstickande Kap, Cape Sabine. Ariel sparkade och slog när hon stampade upp på vågkam efter vågkam och dundrade ner i dalarna med en krasch. Alla grejor i skåp och stuvutrymmen brakade från sida till sida när hon slog över på andra bogen. Till slut, så skönt, gick ankaret äntligen, i sjölä på sex meters djup. Vinden fortsatte tjuta men tji fick den. Vi var allihop trötta och slitna, illaluktande, frusna, hungriga och hade inte sovit en hel natt på en vecka. Vattnet ombord var slut, dammråttorna låg i högar och ingen medvind var utlovad på ytterligare fem dagar. Den soliga dagseglingen längs Grönlands kust och de relativt korta sträckorna genom själva Nordvästpassagen var långt borta. Men konstigt nog, efter en kreativ konservburksmiddag med ett glas vin och tolv timmars nära medvetslöshet, skrattade vi igen tillsammans över morgongröten och en burk äpplemos vi oväntat hittat under durken.
Point Barrow
17 september, 2010
Point Barrow, namnet vi smakat på så länge, våra drömmars mål, stället där vi skulle fira att Nordvästpassagen var genomkorsad. Vi visste att det inte är en port of entry, dvs. där finns inga inklareringsmyndigheter eller tulltjänstemän. Om vi ville klarera in i USA där, måste en tjänsteman komma upp från Anchorage på vår bekostnad och det tar lång tid. Vi har två gevär ombord. De måste ha tillstånd. Hela besättningen har legalt VISA till USA men vi får ändå inte gå iland utan inklarering. Vi hade hört historierna om tuffa amerikanska poliser och myndighetspersoner. Men, vi hade inte mycket diesel kvar och det var lång väg till nästa hamn. Så, vi var tvungna att pröva.
Ett passerande lastfartyg gav oss namn på ett ställe som brukar hjälpa yrkessjöfarten. Vi kallade dem på VHF. Från den stunden var det bara positivt. Eric och Lotta körde iland med dingen. Två hjälpsamma poliser gav ok till att de fick uträtta sina ärenden. Dieseldunkarna fylldes lätt i en mack tvärsöver gatan och en truckförare hjälpte till att forsla dem till dingen. Lotta hittade en mataffär och kunde sno åt sig grönsaker, frukt, färskmat och lite glass(!) Eric fick snabbkolla mejlen på mackens kontor. Enbart hjälpsamma, trevliga människor vid detta vårt första möte med USA.
Drömmen
15 september, 2010
Det var trettio sjömil kvar till Point Barrow, till udden där den tänkta linjen för Nordvästpassagens västra gräns går. Lotta gick ner efter sin vakt kl 24 och Jörgen kom upp. Kåre kom upp kl 02 då jag gick av. Huvudet sov redan då jag stupade i säng och blev totalt okontaktbar. Någon gång framåt morgonen drömde jag att Eric kom och väckte mig och sa att det var dags nu. Jag fick på mig några lager ullunderkläder, en jätteflis och en mössa tror jag. I aktre sittbrunnen var alla andra redan uppe och såg konstigt pigga ut. En del i seglarkläder en del i mysbyxor. På durken stod Erics lilla champagneflaska som han fått i födelsedagspresent av Eva och Peter Löving, och sex små glas samt en svensk flagga. Vi räknade ner tillsammans, tio, nio, åtta, sju.. Sen skrek alla: we made it, we´ve done it, we are the first, och hoppade och dansade på däck. Kamerablixtar susade runt och filmkameror rullade. Eric tackade alla i besättningen och gav oss varsin stor kram och så tror jag vi drack sådär fyra centiliter champagne var, i morgonljuset utanför Point Barrow. Ljus lyste på avstånd längs hela strandlinjen. När jag vaknade till min vakt kl åtta på morgonen seglade vi långsamt med bara storseglet uppe, alldeles utanför Point Barrow. Jag kunde se en brygga, industribebyggelse, arbetsfordon och en massa fyrkantiga hus som en liten kåkstad.
Morgon i Demarcation Bay
15 september, 2010
Morgon i Demarcation Bay, tät solljus dimma. Jag borstade tänderna på däck och tittade ut över en spegelblank bred bukt. Vattnet hävde sig långsamt i lång dyning. Disigt ljus fördelades genom vattnets rörelser, i solfjädersformation. Solfjädern rörde sig i takt med de loja vågrörelserna.
Även när vi gick in i i bukten två dagar tidigare var det morgon och dimma. Det långa låga revet var omöjligt att se och därmed även revöppningen. Ariel gled in sakta, sakta. Med hjälp av elektroniskt sjökort, radar och framåtseende ekolod, hittade hon rännan med några meter under kölen, följde den långsamt, fick ibland gira för att inte gå in i någon sandbank på vardera sidan. Efter en timme låg vi tryggt ankrade bakom revet på fyra meters djup.
Den här dagen seglade vi ut på exakt samma kurslinje, baklänges på plottern, lättare men ändå nervöst i tjockan. Vem skulle dra loss oss om vi fastnade på grund här. Revspetsarna skymtade på båda sidor, vacker gråbrun stenstrand, hundratals uppkastade väderbitna stockar och grenar. Så gled vi ut på öppet vatten, plötsligt omgivna av en armé av nyfikna sälar. Deras huvuden poppade upp överallt omkring oss och försvann igen när vi kom närmare, små svarta runda ögon. De stirrade, grinade glatt, kastade med huvudet och försvann igen elegant under ytan, såg ut som om de bara ville leka och driva med oss lite skojsamt och busigt.
Genom eller runt?
12 september, 2010
Den senaste väder och is information vi fått innebär ett svårt val. Nordpolsisen som är fast, ligger långt norrut, omkring 120 sjömil. Den blir inget problem. Framför oss ligger några hundra sjömil med ganska gles is, bedömd som en till tio. Den kan vi segla igenom även om det blir svårt nattetid i mörker. Då måste vi förmodligen gå för motor och spana med strålkastare. In mot land ligger en bred tunga med tätare is, delvis sju/åtta till tio. Som det ser ut nu finns en ränna med glesare is genom tungan, alldeles nära kusten. Men den kan snabbt slutas om det blir hård nordlig vind. Vi vill gärna segla nära land för att kunna gå in i någon vik om det blir hårt väder. Brittiska Young Larry har valt att gå norrut för att runda den tätare isen. Rundturen innebär omkring sextio sjömil längre väg. Nu måste vi besluta om vi ska gå runt istungan eller om vi vågar ta chansen och gå igenom den.
USA
12 september, 2010
Så angjorde vi det stora landet i väster, Alaska, USA. Eric och jag har aldrig varit där. Vi har inte haft intresse av det landet, särskilt inte under Bushtiden. Men nu känns det spännande och särskilt att besöka delstaten längst i norr. Alaska tillhörde Ryssland ända fram till slutet av 1800-talet strax innan guldruschen och hette då Aliaska. Jag sov när vi seglade över gränsen men Kåre och Niklas som hade vakt, tog bilder både på GPS:en då gränspositionen kom upp och på landkonturen. En västlig motvind var väntad så vi tog tillfället till att ordna halvvägsfest i Demarcation Bay. Tro det eller ej, vi har seglat och seglat och är igenom själva hjärtat i Nordvästpassagen, men vi har lika lång väg kvar, nästa tretusen sjömil till Anchorage. Festen började med flaggceremoni på däck. Eric blåste falskt i mistluren, sänkte den kanadensiska flaggan och hissade den amerikanska tillsammans med den gula Q-flaggan. Vi undrade om US coastguards har koll på att vi har angjort deras land. Festmynyn som följde var gravad arctic char, matjesill med potatis och tillbehör, öl och snaps. Allt detta specialsparade godsaker för halvvägsfesten och verkligen inte dåligt för en långfärdsbåt på konservburksnivå. Efter maten tog vi dingen iland och byggde ett meterhögt lägerbål av de mängder av drivved som låg på stranden. Vedens märkliga former genererade spännande bilder i flammorna. Björngevären var med iland förstås som vanligt, en flaska vin och den sista lyxosten. Återigen funderade jag på det fantastiska i att vara i Arktis, helt ensamma i världens största vildmark. Storheten, skönheten avsaknaden av mänsklig påverkan. Två små renar, caribous, stod och tittade på oss. De var nyfikna, kom försiktigt närmare och vädrade intresserat. Eric tittade på dem i gevärets kikarsikte, men la ner det igen.
Ren igen
12 september, 2010
Med spirad genua och utsläppt storsegel dundrade Ariel fram i sju/åtta knop. Två dygn senare angjorde vi Hertzel Island strax utanför det kanadensiska fastlandet i landsdelen Yukon. Vi har nu lämnat både Nunavut och Northwest Territory och närmar oss Alaska och gränsen till USA. På Hertzel Island ankrade vi i en liten lagun omgiven av ett skyddande rev. På land ligger några hus, rester av en valfångststation med mycket gamla anor. Husen är byggda av ilandflutna stockar och nu omvandlade till boställe för tillfälliga besökare. I strandkanten står en bastustuga. Den kunde vi inte motstå. Niklas eldade en timme i vedpannan och värmde vatten i stora gamla målarburkar som han hittade bakom ett hus. Tvättvattnet var bräckt, hämtat ur en liten damm strax intill. Regnvatten, som blev rent fint duschvatten, fann han i en stor tunna på gården. Eric hade snott med sig några öl från vårt nu snabbt sinande ölförråd. Fantastiskt härligt att få ta av alla ullkläder och skrubba sig riktigt ren i en stor varm bastu. Sista duschen dessförinnan var mer än en vecka sedan. Jag blev så varm att jag lugnt och långsamt kunde gå över stenstranden ner i vattnet och doppa mig. Då kom kylchocken förstås som den brukar i dessa arktiska hav.
Västerut
11 september, 2010
Vi seglar och seglar och seglar, dagarna rinner in i varandra. Det är svårt att hålla reda på vilket datum det är eller vilken veckodag. Även om vi påminns i slutet av varje vakt då nya positionsangivelser ska föras in i loggboken. Vaktlagen är ändrade till ett nu överlappande fyratimmarssystem. Detta för att vi ska få växla vaktkamrater och för att Eric ska få sova mer. Det blev för tungt som kapten att både ta fulla vakter och komma upp ur kojen varje gång det var dags för en besvärlig manöver och tjänstgörande vaktlag behövde förstärkning. Jörgen fick vakten mellan kl 00 och 04 och Kåre mellan kl 02 och 06. Jobbiga vakttider men båda två har lätt för att somna och tyckte det var ok. Efter fem dygns segling tog vi paus en eftermiddag och ankrade upp utanför ett litet rev vid Snowgoose Passage. Stora flyttfågelsträck med snowgoose drog mycket riktigt över oss. Som kalvar utsläppta på grönbete gick vi ovant på gungiga ben, iland på revet. Det såg ut att vara helt överspolat vid storm och högvatten. En ö av sand och stenar i alla storlekar som låg utspridda i vackra lager och mönster. Naturens egna färger är oslagbara. Vi byggde ett läger av ilandflutna stockar och satt runt eldstaden med en liten mackpicknick. Nybakat bröd som vanligt, den här gången solrosbröd. Vi har bakat varje dag i en månad nu. Finax färdiga brödmixer är himla bra. Solen försvann plötsligt, en tjock dimma vältrade in över ön, vinden ökade och Ariel försvann. Vi sköt ut dingen försiktigt mot en dyning som nosade mot land och hittade lätt Ariel igen. Härlig östlig vind! Vi satte segel och drog vidare västerut.
Kontraster
9 september, 2010
Många dagar står vi på våra vakter och huttrar i småregn. Andra dagar skiner solen och det känns nästan som en kylig sommarsegling i hemmavatten. Den mest sommarlika seglingsdagen inträffade på andra dygnet ut över Amundsens Bay. Ariel IV seglade stadigt för spinnaker, dundrade fram över nästan lugnt hav i åtta knop. Under eftermiddagen satt vi på däck och njöt av solen. Till middag satt vi satt alla sex tillsammans runt fullt dukat middagsbord i sittbrunnen. StorAlf, autopiloten styrde. Vi avnjöt en vidunderlig måltid med myskoxkotletter, rödvinssås och ugnsbakad potatis, sittande i den kvarvarande solvärmen under kapellet. Sista tuggan var tagen, vi hade tackat köksteamet Niklas och Lotta för maten och ville gärna sitta kvar en stund. Då plötsligt vände vinden, åt rakt motsatt håll, seglen flaxade och for. Vi for ut sittbrunnen, kopplade loss autopiloten och styrde runt. Några räddade snabbt alla middagsbordsgrejorna från att fara iväg. Långsamt fick vi ordning på seglen och kunde styra upp igen, nu i besvärlig motvind och på kryss. Kanske kunde man säga att himmel på två sekunder förvandlades till helvete. Men som Peter sa, detta är Arktis, när som helst kan vind och temperatur vända och is driva ner från norr
Fem dygns segling
8 september, 2010
Vintern närmar sig. Det är konstigt att tänka sig att de första snöfallen och den första nyisen kan ligga bara några veckor bort. Vi har haft sol och uppemot tio grader och några dagar kunnat sitta på däck och fika i vanliga kläder. Men vi vet att vi måste hålla vår tidplan så inte vintern och isen fångar oss. Efter två korta dagar i Cambridge Bay tog vi hem ankaret på nytt. Hamnbesöket innebar som alltid intensivt arbete. Det tar tid att fylla 400 liter diesel och 500 liter vatten med hjälp av dunkar och gummibåt. Provianteringen gick fort, det fanns inte så mycket i affären. Internetärenden fick vi fixa i byns fina skola. Nu hade vi fem dygns segling framför oss till nästa hamn. Vi seglade ut ur den mer skyddade övärlden, via Amundsens Bay till Beaufort Sea. Ut på öppet hav. Vi hoppades att vädret skulle vilja oss väl. Nästa angöring skulle förmodligen bli den sista i Kanada. Sedan väntar en riktigt lång långsegling längs Alaskas norra kust.
Mörker
8 september, 2010
Det var försommar och långa ljusa kvällar när vi lämnade Skandinavien i juni. Ju längre norrut vi kom desto ljusare blev nätterna. I Upernavik, vår mest nordliga angöring på Grönland, mötte vi midnattssolen. Ljusa vackra nätter. Vi, liksom grönländarna i sin korta sommar, blev pigga och lite rusiga av ljuset. Tröttheten fanns nästan inte. Hela vägen in i Nordvästpassagen på 74 grader nord följde oss ljuset. Vi sökte oss in i isområdena med gott mod, med goda möjligheter att se isen dygnet runt och att därmed kunna hålla undan för den. På vägen söderut igen genom Peel Sound och Franklin Strait blev det snabbt mörkare. Nätterna förlängdes. Innan Cambridge Bay var det förfärligt att segla i kolmörker genom isområdet vid Jenny Lind Island. Nu ligger vi på väg ut i Asmundsens Bay på 68 grader nord. September månad är här. Det mörknar redan vid tiotiden och ljuset kommer tillbaka igen först omkring halvsex. Nattvakterna känns genast längre. Pannlamporna har kommit fram. Men de flammande långa solnedgångarna, det strålande grönlila norrsken som följt oss flera nätter, den fullmånegata som lyst vår väg och den arktiska höga stjärnhimlen ger oss hela tiden nya höjdpunkter, på vår ensliga väg genom Nordvästpassagen.
Peter
3 september, 2010
Äntligen träffade vi Peter. Vår kontaktman sedan två år i Cambridge Bay, en radioamatör och entusiast som givit oss råd och information och som hela tiden uppmuntrat oss att våga gå vidare med projektet. Många gånger under planeringstiden tvekade vi om vi verkligen skulle kunna genomföra denna krävande expedition som första svenska båt genom Norvästpassagen. Under själva resan har radiosamtalet med Peter och övriga båtar i passagen varit en av dagens höjdpunkter, då vi fått information om is, väder, ankarplatser, övriga båtars positioner och erfarenheter.
Peter gick själv som ung igenom passagen år 1984. Det var en svår och upplevelserik segling som inspirerade honom till att starta ett radionät som hjälp för andra båtar som ville försöka segla igenom. Vi föreslog honom att skriva en bok om alla de båtöden och människoöden i Nordvästpassagen som han följt under åren lopp. Båtar som blivit fast i isen, båtar som blivit tvungna att vända om, människor som blivit rädda och inte klarat att fortsätta, år då inga båtar alls kommit igenom. I år är det fem båtar som givit upp. Det finns även människor som blivit så förtjusta i Arktis att de stannat kvar för livet. Det kan tyckas lätt idag när vinden är lätt och solen skiner sa Peter, men man får aldrig glömma att detta är Arktis, vädret och isen kan vända snabbt, faran ligger alltid runt hörnet. Kom ihåg det! sa Peter och hötte med fingret.
Fisk och oxar
2 september, 2010
Kan nån vara snäll och slå upp vad arctic char heter på svenska. En stor vacker fisk, släkt med laxarna. I mynningen till den flod som rinner ut i Cambridge Bay fanns ett helt gäng inuiter som fiskade arctic char på väg uppför floden, med spö. De fick massor av fisk. Vi köpte flera stycken och äter nu härlig arctic char tillagad på alla möjliga sätt; stekt, kokt med olika såser, gravad, i paj och i sallad. Konserverna vilar ett tag tryggt under durken.
Flodfiskarna hittade vi när Bram, som ansvarar för energiförsörjningen i Cambridge Bay, hittade oss på en dammig grusgata, huvudgatan i Cambridge Bay. Det var söndag och vi var äntligen utvilade efter en hel natts sömn för ankar. Bram körde oss i sin fordbuss från 1984 på de mest steniga småvägar man kan tänka sig till runt bukten till vraket av Amudsens mindre båt Maud, och till tundrans grönaste delar intill floden där myskoxarna trivs. Bram urskuldade sig, när vi inte såg någon myskoxe, med att förra året hade varit ett sådant då inuiterna fått jaga tvåhundra stycken oxar. Antalet regleras och vissa år får de inte jaga mer än några få. På väg tillbaka trodde sig Lotta se en myskoxe men Bram, med sina tränade myskoxögon, sa att det var en sten. Lotta kollade i sin kikare. Stenen har päls, sa hon. Vi fick några fina bilder när oxen reste sig, gick ner till floden för att dricka och sakta lunkade iväg för att få vara ifred. Bram var förvånad över att hans pålitliga myskoxögon inte funkat. Han och ingen annan av alla människor som hjälpte oss på olika sätt i Cambridge Bay ville ha betalt. Människorna här i denna lilla avkrok av världen var de mest vänliga generösa och hjälpsamma vi någonsin träffat.
Vikten av en toa
2 september, 2010
Vi är sex personer ombord. Vi har bara en toa. Häromdagen ville pumpen inte mer. Niklas stönade i dofterna, plockade isär den och fick den till att funka finfint igen. När pumpen kom på plats gick det inte att pumpa ut! Dj.lar. Eric satte över till enbart septitank. Den fyllde vi och tömde några dagar senare på djupt vatten. I nästa hamn satte Eric en klyka över näsan och plockade sönder hela skiten, tömde alla slangar och hittade en härlig propp i längsta utpumpslangen. Tvätt av hela toarummet och av kaptenen följde. Alla hundra schampoflaskor, tandborstar, nagelsaxar, rakgrejor osv. åkte ut och in i toaskåpet. Det har en del slangar i sin bakvägg. Två dagar senare vägrade toan igen. Så ledsen har jag sällan sett Eric, som när han plockade fram sina illaluktande arbetskläder igen och dessutom torrdräkt, grodfötter, cyklop och luftpump. Vattentemperaturen hade gått upp till 5.8 grader, jämfört med 0,8 i Erebus Bay, men han såg inte ut att uppskatta dykturen för att göra rent i genomföringen till toan. Det räckte inte, toan fungerade ändå inte . Nedmontering av alla slangar igen. Ny härlig propp att rensa ut. Vad hade hänt? Vi hade öppnat en ny säck toarullar som innehöll papper av en mer sammanhållande kvalitet. Nu gäller det att poompa, poompa!