Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.