En kvinnlig seglares dilemma
Livet går i vågor
UTANFÖR SYDAFRIKAS VÄSTKUST. Jag är så otroligt kissnödig. Men just när jag reser mig upp för att gå in på toaletten kommer den första vågen. Båten hamnar lite snett i surfen. Jag kastar mig över ratten, men misslyckas med att få upp aktern innan nästa våg är över oss. Den träffar snett bakifrån, får båten att skära ner så relingen är långt under vattenytan. Och just när jag fått båten på kurs igen, då bryter en tredje våg tvärs över aktern. Vattnet forsar över däck.
Jag förbannar vår höga relingslist. Det känns som en evighet innan allt vatten rinner undan, tillbaka ut i havet. Mary hukar under den extra vikten, går så lågt att det känns som hon ska sjunka. Tänk om vi sjunker. Nej, det är klart vi inte gör, intalar jag mig själv. Ingen våg i världen kan få Mary att sjunka, så länge hon inte tar in vatten. Jag lyfter försiktigt på luckan och tittar in. Det ser torrt och fint ut. Allt annat hade varit konstigt, men jag känner mig ändå lättad.
Kissnödigheten kommer över mig igen. Men jag vågar inte gå in. Känner mig bunden vid ratten, trots att vindrodret styr. Det styr bra, men jag vill ändå finnas till hands. Om en våg skulle slå båten ur kurs igen. De kommer i omgångar. Vågorna. Tre höga, sju låga, Tre höga, åtta lite lägre. Ungefär så. Jag vet inte hur höga. Sjörapporten pratar om ”heavy swell”. Kanske 4-5 meter, i genomsnitt. De högsta är nog närmare det dubbla, men jag vet inte. Jag gissar bara.
Jag skulle kunna väcka Ludvig, det skulle jag förståss. Be honom hålla ett öga på båten medan jag går på toa. Men det bär emot. Hans nattpass har varit tufft, med vindar på närmare 20 sekundmeter. Han behöver sin sömn. Om jag bara hade haft mina seglarställsbyxor på – de är designade för tjejer. Har en lucka i baken som man kan dra ner när situationen kräver det. Så man kan kissa utan att ta av sig flytväst och jacka. Men det har jag inte. Jag har overallen på mig, den är varmare. Och det är kallt, förvånansvärt kallt.
Jag avundas pojkarna, de har det så lätt. Tankarna går till Jonathan, han och några vänner seglade jorden runt i en betydligt mindre båt än vår. Sally Blue. De hade ingen toalett ombord, behoven gjordes överbord. När Jonathan inte ville gå ut brukade han kissa i en flaska. Det var inte särskilt uppskattat av övriga besättningen, eftersom han hade svårt att skilja på vatten- och kissflaska. Ändå ser jag mig om efter en flaska. Hade behövt en tratt också. Jag hittar inget användbart. Minns att jag sett specialdesignade kissflaskor i en båttillbehörskatalog . Då skrattade jag. Det gör jag inte nu.
Kanske kan jag kissa i sittbrunnen. Snabbt som attan ta av mig flytvästen, dra ner overallen och sätta mig ner. Det skulle sköljas bort med nästa våg. Men vågen hinner före, en livboj sköljs överbord. Jag får ombord bojen igen, knyter fast den med en extra lina och avfärdar även möjligheten att kissa i sittbrunnen. Jag kan inte ta av flytvästen i den här sjön. Säkerhetsselen är inbyggd i flytvästen. Ingen flytväst, ingen livlina. Jag vägrar låta mig sköljas överbord med brallorna nere.
Nej, jag får försöka hålla mig helt enkelt. Tills vågorna lugnar ner sig, eller Ludvig vaknar. Det får gå som det går.