Bali: Där poliser är tjuvar
Det hade inte gått mer än tio minuter sedan vi har hämtat ut vår fina hyrbil när vi plötsligt befann oss på enkelriktat. Fråga mig inte hur det gick till, men bilarna och mopparna rusade mot oss och tutade hej vilt. Och det fanns bara en väg tillbaka, baklänges ut i Singarajas största vägkorsning. Det knöt sig i magen. Vad fanken hyrde vi inte en bil med chaufför för?
En polis dök upp från ingenstans, ställde sig mitt i gatan, blåste i sin visselpipa och stoppade all trafik så att vi kan komma på rätt kurs. Det kändes bra för stunden, men biluthyraren hade varnat oss för polisen. Den skulle undvikas till varje pris. Och mycket riktigt, så lätt slapp vi inte undan. Polisen vinkade in oss till sidan, och bad om registreringsbevis och körkort.
Jag tänkte tillbaka på biluthyrarens ord. ”Om de tar er utan internationellt körkort, då väntar dryga böter. Och lämna absolut inte över registeringsbeviset vad ni än gör.” Det är tydligen dyrt att utbilda sig till polis i Indonesien. Något de kompenserar genom att ta emot mutor under hela sin karriär. Alla är rädda för polisen här. Vi också.
Något internationellt körkort hade vi naturligtvis inte. Och registreringsbeviset hade den uniformerade mannen redan snott åt sig. Det kändes inte bra. Inte alls bra. Och inte blev situationen bättre av att vi just kört mot enkelriktat. Ludvig leddes bort till den lilla bod som polisen slagit upp i vägkorsningen, medan vi andra satt kvar i den allt varmare bilen. Och svettades.
Genom fönstret försökte jag tolka vad som försiggick där inne i boden, men det var svårt. Ludvig satte sig ner, reste sig upp. Slog ut med armarna. Satte sig ner igen. Och så fortsatte det i vad som kändes som en evighet. Men till sist kom han faktiskt ut, med registreringsbeviset i handen. 100 000 rupier fattigare. Vi hade just betalat resans första muta. 70 kr. Och den två dagar långa vansinnesfärden kunde gå vidare.
Att köra bil på Bali är ett äventyr utan dess like. Inte nog med att alla envisas med att köra på vänster sida. Vägskyltar saknas, eller är obegripliga. Vägbanorna är så smala att två bilar normalbreda bilar sällan kan mötas samtidigt, och vissa vägar så dåliga att man måste vända om helt. Moppar svischar ofta förbi på båda sidor av bilen. Ibland också i motsatt färdriktning. Och överlastade lastbilar räknar kallt med att man kör ut i väggrenen för att lämna plats. Även i kurvorna.
Ja, när vi sent i går kväll lämnade tillbaka bilen till uthyraren hade vi kört så mycket fel att vi missat de flesta sevärdheterna. Men vi var ändå ganska nöjda. Varken bil eller passagerare hade inte fått så mycket som en skråma. Nåja, inga allvarliga i alla fall. Men nästa gång anlitar vi nog en chaufför. För sådan tur kan man bara ha en gång.