Kändislivets baksida
Nyfikna barn är en sak …
Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.
Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.
Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.
I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre. Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.
Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.
Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.