Solnedgångsvalen
Vi lättar ankar strax efter lunch, hissar våra segel och sätter kurs norrut i sundet mellan Madagaskar och Ile Sainte Marie. För var timme som går ser jag seglens skugga växa på vattnet, allt medan solen sakta sjunker i väster. Mot slutet av eftermiddagen försvinner den ner bakom Madagaskar som ett glödande klot. Färgar molnen i dess väg röda som blod, och får himlen av skifta i guld och orange.
Jag sitter där och njuter av skådespelet som det vore första gången jag såg det, när en rörelse i periferin fångar min uppmärksamhet. En knölval är på väg åt vårt håll. Den hoppar och plaskar, och viftar med sina långa fenor som om den hade något viktig att säga. Som den gjorde allt för att fånga vår uppmärksamhet.
Kanske misstar den båtens undervattenskropp för en vacker hona, attraheras av hennes runda former. För valen fortsätter sin storslagna föreställning med den brinnande himlen som kuliss. Stundtals hoppar den så högt över vattenytan att vi kan känna vågen som uppstår när den landar. Och när den dyker reser den så graciöst på sin stjärtfena att vi suckar högt och rörs till tårar.
Men Mary af Rövarhamn låter sig inte imponeras. Hon gör god fart norröver och snart rullar den höga dyningen in runt Sainte Maries norra udde. Då ger valen upp, lägger sig på sidan och vinkar vemodigt med sin långa fena. Som för att säga farväl. Detta blir det sista vi ser av valarna vid Sainte Marie, innan mörkret omsluter oss vi fortsätter ut på öppet hav.