Obekvämare natthärbärge får man leta efter!
Den kom igår kväll, när solen gick ner. Och landade med stort besvär och mycket flaxande på Mary’s peke. En booby. Brunvit med blå fötter och blå näbb. Stor som en mindre gås. Kanske var den trött, och behövde vila en stund. Det fick den gärna göra. Men hade den valt den bästa platsen?
Sjön hade växt till sig under eftermiddagen och var nu så grov att den stoppade upp varje försök att göra fart genom vattnet. Så fort Mary kämpat sig upp på en vågtopp, trillade hennes 17 ton ner i nästa vågdal med ett brak som fick hela båten att skaka, för att genast dyka rakt in i nästa våg.
Boobyn insåg snart sitt misstag, flaxade iväg för att uppsöka en stillsammare plats. Men det finns inte så många flotta natthärbärgen att välja på här ute, så snart var den tillbaka på Mary. Den här gången för att sätta sig på däck, lovart om sittbrunnen. Där satt den bättre, ända tills det var dags att slå och den stackars fågeln hamnade nere på läsidan där vattnet nu forsade fram över däck.
Medan regnet öste ner, och Ludvig kämpade för att hålla båten på någorlunda kurs i de ständigt varierande vindarna, fortsatte boobyn jakten på en plats där den äntligen kunde få lite ro. Överbyggnaden var för hal. Ludvigs huvud för oskyddat. Skotvinchhandtaget var visserligen inte så dumt, om inte Ludvig envisats med att använda det hela tiden.
Till sist insåg den stackars fågeln det vi vetat länge, att sittbrunnen är båtens mest skyddade plats i dåligt väder. För både fågel och människa. Och där i en hörna på durken kurade boobyn ihop sig, stack in huvudet under vingen och sov fram tills det blev morgon. Så gott det nu går under sådana här stökiga förhållandet.
Inte helt olikt fågeln flyttade jag själv runt inne i båten, från förpik till akterhytt. Från styrbords koj till babord. Slumrade några minuter. Gick upp för att titta till barnen, kissa eller dricka vatten. Stack i öronpropparna, tog ur öronpropparna. Lyssnade på ovädret utanför, grubblade och slumrade lite till. Så där höll jag på. Allt mer bekymrad över det faktum att det snart skulle det vara morgon igen, och min tur att ta hand om både båt och barn.
Ja, där låg jag vaken. Och önskade så hett och så innerligt, att vinden skulle vrida till vår fördel och sjön lägga sig under natten. Men det gjorde den inte. Ibland önskar jag att jag kunde göra som fågeln, bara sprida ut mina vingar och flyga härifrån .