Morgonvakt
Seglarkakor. Mums
Jag kokar te i skenet från pannlampan, skramlar så lite jag kan för att inte väcka Lovis som sover i sjökojen i salongen - vägg i vägg med byssan. Hon brukar lägga sig där när motorn är på, som igår kväll. Eftersom hennes egen koj ligger granne med det bullriga motorrummet.
Vid midnatt övergick gårdagens stiltje till en lätt akterlig bris, och vi kunde stänga av den brummande motorn, hissa segel och tyst glida fram över ett stilla hav. Det är märkligt, hur snabbt havet kan byta skepnad. Så sent som igår morse blåste det kuling, som dog ut lika snabbt som vi lämnade Cook Strait bakom oss. Vi är på väg upp längs Nordöns västkust, för att runda Nordkap och fortsätta ner längs ostkusten. Kanske ända ner till Auckland.
I väntan på att vattnet kokar upp laddar jag ner en färsk väderkarta via satellittelefonen, skickar iväg ett par mejl och passar på att skriva några ord i loggboken. Väderprognosen ser bra ut. De sydliga vindarna det kommande dygnet ser något starkare ut än vi först räknat med. Nästan femton knop, tillräckligt för att vi ska slippa motorgång. Och det hotande lågtrycket i väster har försvagats.
Otto ropar från sin koj i förpiken. "Lakritspojken är borta. Jag hittar inte Lakritspojken." Jag går fram för att leta upp den svarta tygdockan, stoppar om honom och påpekar att det inte är morgon än. Klockan är sju, men det är fortfarande mörkt ute och jag hoppas han ska somna om. Ibland funkar det, ibland inte. De här första morgontimmarna innan resten av familjen vaknar är värdefulla för mig. Ensamtid är en bristvara i en liten båt på havet.
Jag tar med mig mitt te och min bok ut i sittbrunnen. Boken heter Den omöjliga isresan och är skriven av vännerna på Ariel IV, som förra året gick igenom Nordvästpassagen som första svenska segelbåt. En häftig resa, men jag avundas dem inte, utan känner mig nöjd med att vi seglar norröver igen. Vi har de senaste månaderna fått vår dos av låga temperaturer och tufft väder. Nu ser jag framemot värmen igen, och stabilare vindar.
Jag hinner knappt öppna boken innan Otto ropar igen. Han behöver kissa. Jag går in och hjälper honom på toaletten. Frågar sedan om han vill gå och lägga sig igen, eller stiga upp. "Vad ska du göra, mamma? Jag vill vara med dig" lyder svaret, som så ofta förr. Otto brukar vakna först av barnen. När vädret är ruskigt kryper jag ibland ner i kojen bredvid honom, för att mysa en stund. Men oftast går vi ut. Framförallt för min konstant babblande son inte ska väcka den övriga besättningen, men också för att få frisk luft. För att förhindra sjösjuka.
"Glöm inte seglarkakorna" ropar Otto halvväg upp för lejdaren. Vi brukar äta digestivekex med philadelphiaost medan vi väntar på att de andra ska vakna. I väntan på gemensam frukost. Men bara till sjöss. Därav Ottos benämning. Seglarkakor.
Det blåser lite mer nu. Jag justerar seglen, kopplar ifrån autopiloten och riggar vindrodret. Autopiloten styr bättre än vindrodret i svaga vindar, men vi försöker använda den så lite som möjligt eftersom den snabbt dränerar våra batterier på el.
När båten fått sin beskärda del av uppmärksamheten slår jag mig ner bredvid Otto, och brer mig en seglarkaka jag också. Det är en fin morgon. Mary gör god fart framåt, på ett ovanligt lugnt hav. Solen går upp bakom de låga molnen som ett band över land i öster. Vi betraktar skådespelet tillsammans, och njuter av värmens dagens första solstrålar. Otto tar en klunk av mitt te, och tittar på mig med lyckliga ögon. "Du och jag, mamma" säger han. "Du och jag."