Hemma bäst?
"Jaså, du är tillbaka i det normala livet igen", säger folk när jag möter dem på gatan, i snabbköpet eller när de dricker en kopp kaffe ombord på Anna Lisa. Det är bara lite mer än en månad sedan vi kom hem efter 15 månaders segling.
För oss har det "normala livet" varit att bo på båten och segla till nya platser. Det är ett helt annat liv vi nu ska vänja oss vid.
"Vi kör inte karibisk tid här", säger mina vänner när jag kommer för sent till ett avtal.
"Men jag var bara tvungen att prata med någon i hamnen, så sa någon annan hej ..."
På seglingen har det inte varit ett problem att få plats att bo ombord på en 30-fots båt. Men efter att vi kommit hem, har det varit trångt. När båda barnen har kamrater med hem, har sittbrunnen fyllts med skor. Dessutom har skolväskor, sportkläder och blöta handdukar som ska torkas på en regnig dag tagit mycket plats. Dagliga saker tar tid. I ett hus är det så lätt att ta en dusch eller tvätta kläder. I båten är det svårt.
Men det har varit en trevlig aklimatisering att bo i båten efter det att vi kom hem. Övergången till det "normala" livet har inte varit så hård. Lyckligtvis bestämmer vi själva vad som ska bli det nya normala livet. Vi har redan haft de första föredragen, och boken “Ett år utan skor” som vi skriver på är väl på väg.
I natt sov jag för första gången i huset. Vi har möblerat det på ett helt nytt sätt, och det har verkligen blivit mysigt. Men det känns som om vi har checkat in på ett hotell.
"När ska vi hem igen?" frågor jag Margareta lite skämtsamt. Anna Lisa har varit vårt hem i 16 månader, och jag har nästan dåligt samvete över att lämna henne ensam nere i hamnen. Det tar tid att vänja sig vid att bo i hus igen.