Vår första dag i Simonstown
Svensktalande lekkompisar är en sällsynt lyx.
SIMONSTOWN, SYDAFRIKA. Ångloket tutar för avgång mot Kapstaden. Men just idag åker vi ingenstans. Det är första dagen i hamn efter några dygn till havs. En sån där dag när man fortfarande är lite trött, och gärna tar det lugnt. En dag att stuva undan flytvästar och sjökläder, tvätta båten fri från salt och känna av stämningen på nya stället.
Simonstown är mest känt för sina pingviner, men var en gång bas för den brittiska flottan i Sydatlanten. Den engelska bebyggelsen är väl bevarad. Husen klättrar långt upp längs de gröna bergssluttningarna, och huvudgatan närmast vattnet kantas av små delikatessbutiker, glassbarer och cafeér där söndagsflanerare njuter av den första vårsolen. Stan är riktigt mysig, en av de finaste på flera år.
Vattnet i hamnen är så rent att man ser botten. Sälarna simmar runt mellan båtarna, och vräker sig på vågbrytaren utanför. Hamnbaren är strategiskt placerad precis bredvid lekplatsen. Ölen kostar tio kronor styck, och vi slår oss ner medan vi väntar på att familjen Kruger ska komma förbi. Några sportfiskare slänger åt oss två nyfångade tonfiskar. Båtgrannen bjuder på ytterligare en öl.
Familjen Kruger flyttade hit från Sverige för fyra år sedan. De hittade oss på bloggen för bara några veckor sedan, skickade en hälsning och idag träffas vi för första gången. Med sig har de inte bara en leksugen sjuårig svensktalande dotter. Utan också en svensk barnbok, en stor påse torkade trattkantareller och ett paket Annas pepparkakor. Vi tycker genast om dem.
Pappa Kruger räcker också över en nyckel. Den går till en bil som står parkerad utanför. En sådan där stor fin gammal Mercedes. De nämnde den visserligen på mejl. Men vi har ändå svårt att tro att det är sant. De säger att vi får låna den så länge vi är här. Kanske lovar de för mycket; just nu känns det som vi aldrig vill segla härifrån.