Stjärna i fjärran
SANTA HELENA, SYDATLANTEN. Ludvig kryper ner i sängen. Trycker sin kalla kropp mot min. Påminner mig om att klockan är fyra, att det är min vakt. Jag suckar tungt, vill inte lämna värmen under täcket. Men så minns jag plötsligt. Det är inte vilken morgon som helst. Den är söndagen den 22 december år 2013, dagen då vi räknar med att komma fram till Santa Helena.
Jag drar snabbt på mig underställ, fleeceställ, yllesockar och mössa. Gör i ordning en kopp te, och skyndar mig ut. Tittar andaktigt och förväntansfullt ut i mörkret. Västerut. Mot den ö som borde finnas därute. Mindre än 20 sjömil bort. Det tar inte lång tid att hitta det jag söker. Ett fast vitt ljus strax ovanför horisonten.
Jag stirrar länge på det vita ljuset. Hade jag inte vetat att land fanns nära.Då hade jag kunnat missta ljuset för en stjärna. En stjärna i fjärran. Men det är ingen stjärna jag ser. Det är en lampa satt där för att visa vägen. Ett bevis på att vi navigerat rätt. Att vi efter drygt tio dygns segling hittat fram till en av världens mest isolerade öar. Med bara två dagars marginal till julen.
Nu hoppas vi att även tomten hittar hit i tid. Och att alla ni där ute får en riktigt fin jul.