Sjöbjörnar på savannen
MKUZE GAME RESERVE, SYDAFRIKA. Jag drog igen bildörren med en smäll. Sedan kom skriket. Lovis hand var i kläm. Hela handen. Ungefär samtidigt upptäckte våra vänner att de glömt sin väska hemma. Den väska som innehöll kläder till deras tre barn, och blöjor till minstingen. Vi befann oss långt ute i ödemarken. I Mkuze viltreservat. Det man inte har med sig dit, det får man klara sig utan.
Samma person som anklagades för den glömda väskan kom i alla fall ihåg att fixa is till ölen. Det var vi mycket tacksamma för. Med hjälp av isen kunde vi kyla ner Lovis hand, och en gasbinda från bilens första-hjälpen-väska förhindrade från ytterligare svullnad. Det gjorde ont, men inget verkade brutet. Tårarna torkade, och snart röjde Lovis åter runt lika mycket som de andra barnen i baksätet.
En olycka händer lätt. Men när jag även klämde Ottos arm i bildörren kände jag mig som en dålig mor. Det blev inte bättre av att jag glömt myggsprayen på båten. Jag fick inte heller med mig tallrikar och bestick. Men jag var i gott sällskap. Vårt resesällskap hade inte heller tänkt på myggspray. Än mindre på tallrikar och bestick. De hade också glömt skor till ett av sina barn. Vi hade skor. Men uppenbarligen fel sort. För jag fick en fem centimeter lång tagg i ena foten.
Det fanns stunder då jag kände att helgens campingtripp kanske inte var en särskilt bra idé. Att två långseglarfamiljer, vana vid att alltid ha hela hemmet med sig inte har så här långt från kusten att göra. Som när den blöjlösa bebisen kissade ner kartboken, eller när jag trampade på dagens andra tagg.
Men när vi sedan satt där runt lägerelden och njöt våra kalla öl och pratade om allt vi sett och upplevt tillsammans. Medan barnen grillade marshmallows och gjorde eldkonster med tomtebloss. Och gnuerna frustade en bit bort. Ja, då kändes det rätt bra ändå.