Pippilotta fyller åtta
Stark som en oxe
ROAD TOWN, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Lovis frågar om hon inte kan få prova att ta upp vårt ankare nån gång. Och jo, visst kan hon få det. Så Ludvig stiger åt sidan, och Lovis tar plats vid ankarspelet så som hon sett sina föräldrar göra så många gånger förr. Hon sätter en hand på vardera handtag, och börjar veva. Ja, till skillnad från de flesta andra större båtar så saknar Mary af Rövarhamn elektriskt ankarspel. Hos oss är det mankraft som gäller.
Lovis tar in meter efter meter på den tunga kättingen. Det går trögt, och sakta. Men hon ger sig inte. Fördelen med ett manuellt ankarspel är att det aldrig går sönder. Men det kan bli rätt tungt. Nej, tungt är inte rätt ord. Det är snarare uthållighet än styrka som krävs. Det tar helt enkelt sin lilla tid att få upp ankaret på det här sättet. Ju större djup vi har ankrat på. Desto jobbigare blir det.
Ludvig sitter på peket och tittar på, beredd att rycka in så snart Lovis inte orkar mer. Men hon bara fortsätter, och fortsätter. Jag blir lite orolig, vill inte att hon ska skada sin unga kropp. Vet ju själv vilken träningsverk jag brukar få när jag inte tagit upp ankaret på länge. Men hon vill inte sluta. År av långa vandringar, och klängande i riggen har gett resultat. Hon är stark och envis som en oxe.
En kvart senare har den envetna ungen vevat in 30 meter tolvmilimeters kätting och 25 kilo ankare. Alldeles själv. Hon är alldeles knallröd i ansiktet, och svetten sipprar fram i hårfästet. Men strålar av stolthet. Med rätta. Det är kanske svårt för er där hemma att förstå vidden av det hela. Men tro mig, detta är en fantastisk prestation av en liten tjej. Fast det är klart, hon är inte så liten längre. Imorgon fyller vår egen Pippilotta åtta år.