Långseglarungar
Hej, ska vi leka? Undrar Lovis som spanat in en annan tjej på Svenska Kyrkans barntimmar här i Sydney. Flickan tittar på henne förvånat, och viker undan med blicken. Lovis ser förvånad ut? Va nu då, vill hon inte leka? "Ge henne lite tid" säger jag. Och Lovis tittar frågande på mig. Vadå tid? Men mycket riktigt. Efter några timmar släpper flickan loss, lagom tills det är dags att gå hem.
Innan vi lämnade Sverige var Lovis precis som den där flickan på
Svenska Kyrkan. Ett försiktigt barn, som kunde betrakta andra barn i
timmar innan hon närmade sig. Idag är det Lovis som tar initiativen. Hon
är en långseglarunge, och långseglarungar tar alla chanser de får att
leka med andra barn. Tvekar man hinner de kanske dra upp ankaret och
segla till ett annat land. Det finns ingen tid att förlora.
Några svenska långseglarungar har vi inte träffat på över ett år nu, men nationalitet spelar mindre roll. Kroppsspråk, ett par ord på engelska och en strand. Det kommer man långt med. Lovis och Otto får nya vänner i nästan varje ankarvik. Vissa är lite äldre, andra yngre. Sånt kan kvitta.
Många familjer träffar vi om och om igen. Andra ser man aldrig mer. Vi brukar inte göra någon stor grej av själva avskedet. "Kommer vi träffa dem snart igen?" brukar Lovis fråga. "Vi hoppas det" brukar svaret lyda. Även när vi vet att chanserna är små.
Nu är det dags igen. Nästan varje dag i snart fyra veckor har de lekt. Som oskiljaktiga. Våra smågastar och barnen på australiensiska katamaranen Mango. Imorgon bitti seglar de vidare norrut, vi seglar vidare söderut. Ja, sådan ser den ut. Långseglarungarnas vardag.