Kalla vatten värmer bäst
Ett kärt återseende
SÖDER OM AFRIKA. Plötsligt ser vi ett par fransiga fenor sticka upp ur vattnet bredvid båten, lik ett par jättelika fiskarhandskar. Första gången vi såg något liknande dröjde det en stund innan vi förstod vad det var. Numera är det en välbekant, men efterlängtad syn. Det är en säl, den första vi sett sedan vi lämnade Nya Zeeland för ett och ett halvt år sedan.
Sälen viftar och flaxar med labbarna en lång stund, som om den är lika glad att se oss som vi är att se den. Snart kommer hundratals delfiner simmandes. Samtidigt som vi seglar in i ett bälte av sjöfågel som vilar på havsytan. Havssulor, albatrosser, liror och allt vad de heter. Havet sjuder av liv. Vi har sett val varje dag på vägen söderut, och snart hoppas vi få återse pingvinerna.
Barnen står upp och ropar av upphetsning. Deras ögon glittrar och ler. Glädjen kan inte beskrivas. Det känns som att komma hem. Det är här vi hör hemma. På dessa kalla breddgrader, dessa på många sätt ogästvänliga och svårseglade vatten. Där inte bara sälar trivs som bäst, utan också vi.
Och vi som hade tänkt sälja båten när vi kommer hem. Det går ju inte.