Inte vilket morgondopp som helst
Morgonens badkompisar
FERNANDO DE NORONHA, SYDATLANTEN. Vattnet stänker 10-20 meter upp i luften när havsdyningen rullar in mot klipporna intill ankringen. Vattnet är grumligt, och sikten dålig. Men jag vet att de är där. Vi kan se dem ovanför ytan. Inte alls långt bort nu. Ibland hoppar de flera meter upp, gör de höga pirutter som gett dem sitt namn. Spinner Dolphins.
Det är fortfarande tidig morgon. Jag har Lovis vid min sida. Vi följer ljudet. Det högfrekventa pipandet som blir allt starkare. Och när tonen är så hög att det nästan är smärtsamt, då dyker de upp ur ingenstans. Omringar oss. De är överallt. Simmar i cirklar. Under oss och över oss. Jag sträcker ut min arm, och kan nästan röra vid dem.
Ludvig har simmat tillbaka båten för att väcka Otto. Jag är tacksam för hans omtänksamhet. Otto skulle inte bli glad om alla i familjen simmat med delfiner utom han. Men jollen ligger på däck, vattnet är strömt och delfinerna förflyttar sig allt längre bort. De har tur, får lift av våra argentinska båtgrannar. Och snart är vi alla fyra i vattnet.
Jag har simmat med delfiner en gång tidigare. Längst söderut i Nya Zeeland, i fjortongradigt vatten. Det var häftigt, det var första gången. Men det var bara jag som hoppade i den gången. Att få uppleva detta tillsammans som en familj, med sina barn. Den känslan går inte att beskriva med ord.
Vattnet är härligt ljummet, och det är svårt att slita sig. Men sjön går hög, och barnen får ena kallsupen efter den andra. Barnsnorklar är kortare än vuxnas, för att de inte ska andas samma luft om och om igen. Så vi tar oss sakta tillbaka till båten. För att äta frukost, och njuta av delfinerna från däck istället.
Frukostbrödet hinner både jäsa, gräddas och ätas upp. Innan delfinerna lämnar viken den här morgonen. Men det ryktas att de kommer hit varje morgon. Så vi hoppas på ännu en chans imorgon bitti. Innan vi lyfter vårt ankare och seglar vidare. Vart har vi inte riktigt bestämt än. Kanske hela vägen till Karibien …