Gått på pumpen igen
Motorn dog igår natt. Tvärt, när kapten sänkte gasen för att gå in mot ankringen på Las Perlas. Det lät skrämmande bekant. Precis så betedde den sig när den första bränsleinsprutningspumpen skar mellan Gran Canaria och Kap Verde. Med ett undantag, den här gången tände motorn igen, även om den inte startade. Det fanns fortfarande hopp, kanske var det inte helt kört. Men det fanns inte utrymme för vidare diagnos, inte just då. Vi var på väg in på grunt vatten. Nu gällde det att fånga den lilla vind som fanns innan vi drev upp på land. Rullade ut genuan illa kvikt och fick båten på kurs. Ännu en gång tvingades vi gå in i en okänd hamn för bara segel, i mörker. Med en 17 ton tung båt. Det knöt sig i magen. Att regnet vräkte ner gjorde inte saken lättare. Men det gick vägen den här gången också. Vi börjar bli bra på det här. Mot vår vilja.
Kapten svettas i motorrummet, försöker förstå vad som hänt. Kan det verkligen vara bränsleinsprutningspumpen igen? Det känns som en evighet, men så säger han plötsligt: ”Ok, då är det dags. Antingen startar den nu, eller så skär pumpen.” Jag avbryter mitt vankande och går bort till tändningsnyckeln vid nedgångsluckan, tar ett djupt andetag och vrider om.
Motorn låter som om den funderar på saken en stund, sedan händer det som inte får hända. Det gnisslar till, pumpen kärvar och kör fast. Jag försöker en gång till. Den här gången går startmotorn lätt igen, för lätt. Utan att starta. Pumpen gör inte längre något motstånd. Mina farhågor är bekräftade, axeln har gått av. Jag sjunker ihop vid navigationsbordet, energin tar slut.
Jag behöver kanske inte säga att stämningen är ganska låg ombord. Tre bränsleinsprutningspumpar går inte sönder på ett halvår av en slump. Vi har ett allvarligt fel som måste identifieras, och vi behöver en ny pump. Hur lång tid detta kan ta, eller vad det kommer att kosta är svårt att sia om. Men en sak är säker; vi måste tillbaka till Panama City. För att ta tjuren vid hornen. Ännu en gång.