En helvetes morgon
Det krasar till när vår peke går rakt in i deras akterspegel. Jagkastar mig bak till akterankaret av ren reflex. Det sitter. Jag
försöker ta in lite, men inser snart att det inte är till någon nytta.
Ludvig startar motorn, om ankaret skulle släppa. Det vore det bästa. Så
vi kom bort härifrån. Jag försöker tänka, men avbryts när nästa dyning
rullar in i hamnen och för katamaranen mot oss med full kraft igen. Det
krasar igen, som om båten framför oss smulas sönder. Ljudet är
obeskrivligt. Och vi kan inte göra någonting, bara titta på och hålla
oss undan.
Lampor tänds. Någon startar motorn. Katamaranen kraschar in i oss ytterligare ett par gånger, innan de lyckas komma bort från oss så mycket att den omedelbara faran är över. De kör rakt in i vår ankarkätting om och om igen, det rycker och sliter i båten. Men ankaret håller. Antar att de försöker få upp sin kätting, att de är för få ombord för att kunna hantera monstret själva. Vilken mardröm.
Jag vågar mig fram på peket för att inspektera skadorna. Ett under att peket sitter kvar. Kan det verkligen ha klarat sig? Jag tittar vid infästningen efter lösa flagor. Jag ser inget. Inte ens en krökning, bara skav. Otroligt, vilken annan fritidsbåt som helst hade varit i smulor. Jag tackar konstruktören, och forsätter min inspektion. Jag tittar på rullsystemet, vår trogna Furlex. Borstar bort färgflagor. Det är skevt. Eller? Jo visst är de skevt. Ludvig får en lös del i handen. Skit också. Vi har resans längsta etapp framför oss. Och vi behöver det där rullsystemet. Och hur är det med förstaget? Ja, det vet vi inte. Måste upp i riggen för att inspektera, men det får avvakta dagsljus. Vilken djäkla otur. Vi som började bli redo att segla härifrån, skulle få våra ”nya” vant idag.
Det är fortfarande mörkt. Halv sex på morgonen. Jag har inte sovit många timmar. Inte Ludvig heller. Vi går och lägger oss igen. Trötta, chockade – och klarvakna. Lyssnar. Det rycker till i kättingen igen. Ludvig går ut. De är nära igen. Verkar ha problem med att få upp sin kätting. Ludvig stannar ute, tills de är på tryggt avstånd. Jag kan inte somna. Fryser. Tänker på att jag inte orkar längre. Vill lämna båten, ta ett flyg till Thailand och hyra en hydda på standen. Och där vill jag stanna. I minst ett halvår. Ja, så tänker jag där jag ligger och lyssnar. Kan inte slappna av, får hjärtat i halsgropen för minsta ryck i kättingen. Ja, det rycker en del fortfarande, men det beror på den höga dyningen som rullar in i hamnen. Puerto Ayora är en ovanligt oskyddad hamn, ökänd för sin höga dyning.
En timme senare, fortfarande vakna. Någon ropar utanför. Ludvig går ut. Nu påklädd, jag hör dem prata. Dålig engelska. Jag uppfattar bara enstaka ord. Ända till Ludvig ryter till: ”No, you were drifting into us. We are not paying anything” Jag tror inte mina öron. Får på mig en tröja och rusar ut. Där står den noggranne uniformsklädde Navy-mannen som var ombord för att inspektera båten när vi kom hit för tio dagar sedan. Han kan inte ett ord engelska, det vet jag. Bredvid Mary ligger en stor rib-båt med fyra-fem killar ombord, varav en ger intrycket av att vara kapten på katamaranen. Jag möter Ludvigs blick, det lyser rött i hans ögon. Av frustration. Ilska. Hjälplöshet. Katamaranens kapten menar att allt är vårt fel. Att vi har drivit in i deras båt. Som om situationen inte redan var jobbig nog.
Jag tar ett djupt andetag, går in och bryter den bitska dialogen med min bristfälliga spanska. Ber Navy-mannen komma fram på fördäck för att titta på våra skador, för att komma bort från den ondsinte kaptenen. Att få prata ostört. Berättar vår sida av storyn så gott det går. Orden räcker inte till. Försöker säga att vi haft larm på, att vår gps-plotter kan bevisa att vi inte flyttat på oss. Att de är helt orimligt att vi driver framåt, att vi har akterankare som håller oss på plats. Att vi legat på samma ställe en dryg vecka, till skillnad från katamaranen som kom för några dagar sedan. Jag tycker mig ana viss förståelse i hans blick, jag tror han förstår. Men han ber oss infinna oss på hamnkontoret för ett möte en dryg timme senare.
Och där är vi nu. Ja, själv är jag rent fysiskt kvar på båten med barnen. Medan Ludvig, i sin roll som kapten, står utanför hamnkontoret och väntar på våra nya vantJa, här på Galapagos är det obligatoriskt med en agent vid all dialog med hamnkontoret. I det här fallet känns det ganska bra, att Ludvig har någon vid sin sida. Någon som kan spanska, någon som kan engelska. Ett vän i nöden.
Ja, fy. Vilken helvetes morgon.