En dag att minnas
Sex år sedan, idag
KINN, NORGE. Det blåste liten kuling och regnade på tvären när vi styrde in mot den lilla kajen på ön Kinn
längst västerut i den norska ytterskärgården. Det var den 14 augusti
2007, och vi hade kommit för att gifta oss. Jag hade fortfarande fullt
sjöställ på, vattnet droppades från näsan och håret hängde i stripor. Om
en timme skulle jag stå inför prästen.
Efter en halvtimme skingrades molnen, och solen fick regndropparna att glittra i gräset. Vi följde stigen längs kusten, västerut. Mot en ensam kyrka i sten. Norges äldsta, vackert placerad vid foten av en mäktig klippa. Molnen rusade fram på himlen, träden bugade sig för vinden och fåren bräkte på den vindpinade slätten. Det här måste vara en av världens vackraste platser.
I vagnen satt lilla Lovis, bara ett år gammal. Hon tittade från den ena till den andra, såg så stolt ut. Över sin bukett med blåklockor som hon plockat samma morgon. Över sin stiliga pappa, uppklädd i svart kostym, vit skjorta och blåklockor i kavajfickan. Och hennes mamma, som bar blomsterkrans i håret och såg så fin ut som det bara går med en sjumånaders bebis i magen.
Prästen kom med färjan från Florö. Men kyrkvaktmästaren var bofast, en av de få som fortfarande bodde kvar på ön. Hon hade dekorerat kyrkan med blommor och tända ljus, ringde i klockspelet, spelade tvärflöjt och serverade kyrkkaffe med hembakad kaka. Jag berörs av hennes omtanke. Denna främmande människa som utöver Lovis blev vårt enda vittne till vigseln.
Efter ceremonin valde vi att återvända till den mer skyddade hamnen på grannön Reksta. I samma ögonblick som vi kastade loss öppnade sig himlen och regnet stod åter som spön i backen. Tog vid där det slutade två timmar tidigare, som om inget hade hänt. Vi drog på sjöställen igen, ovanpå bröllopskläderna. Och skrattade av tacksamhet över det väder som varit.
När vi närmade oss grannön kom byborna springandes. Någon hade träffat prästen på färjan. Lagt ihop ett och ett, samlat byalaget och satt ut en spanare i hamnen. I hopp om att den svenska segelbåten skulle återvända till kvällen. Och nu stod de här på bryggan. Med tårta, blommor och presenter. Och bjöds till bröllopsfest ombord på Mary af Rövarhamn.
Tårarna rullar ner för mina kinder när jag skriver detta. Jag rörs vid minnet av platsen och den vackra ceremonin. Över Lovis lyckliga ansikte och öbornas omtanke. Allt som gjorde just den där dagen värd att firas varje år, under resten av mitt liv.