Den sista söderhavsön
Jag känner hur det stänker till, för handen till toppen av huvudet och får min farhåga bekräftad. Fågelbajs. Lovis och Otto skrattar, så de kiknar. Jättekul. Jag tittar upp, för att identifiera boven. En stor lurvig booby-unge tittar skyldigt på mig från grenverket ovanför. Ännu en sitter på grenen bredvid. Några till lite längre bort. Mellan dem häckar en annan sorts fåglar. Svarta, lite mindre. De är överallt. I tiotusental. Jag har aldrig sett så många fåglar förut.
På stranden ser vi spår efter en sköldpadda som kravlat upp för att lägga sina ägg. Kanske var det samma sköldpadda som vi just såg i det lilla sundet. Tillsammans med mantorna. Stora vackra rockor, men många meter mellan vingspetsarna. Inox, vår guide, dök ner för att åka med en bit. Jag försökte också, men väl nere svek både mod och lungkapacitet. Det gör inget. Att få se dem är bra nog. Alldeles fantastiskt faktiskt. Sagolikt.
Mary af Rövarhamn ligger för ankar två öar bort. Vid atollens enda by. Hem för närmare 200 personer, ungefär. Ingen vet riktigt säkert. Det är inte heller viktigt. Vart vi än vänder oss möts vi av varma vänliga leenden. Många sticker åt Lovis och Otto en frukt eller två. Bananer, guava, mango, kokosnötter, lime och apelsin. Snart är hela väskan full. Igår bakade jag en tårta till Larisha, en liten flicka som fyllde två år. Som tack bjöds vi in att delta i den stora festen. Och vilken fest sen.
Vi befinner oss på Hermit Islands, bara en och en halv grad söder om ekvatorn. Ett paradis, 200 sjömil ut från fastlandet. Och vår resas sista söderhavsö. Imorgon seglar vi mot den lilla gränsstaden Vanimo, för att ansöka om visum till Indonesien. Sedan bär det vidare västerut. Över ekvatorn, mot ett nytt hav, en ny världsdel, ett nytt land. Och framförallt, ett nytt folk med en ny tro.
Vår resa går in i ett nytt skede. Spännande så klart. Men jag kan inte låta bli att sörja det som varit. Platser som den här. Söderhavet när det är som bäst. Med eller utan fågelbajs. Jag njuter in i det sista.