Avtrubbad eller avslappnad?
"Mamma, mamma! Flickan frågar om vi vill åka med på motorcykeln. Får vi det?" frågar Lovis och tittar på mig med förväntansfulla ögon.
Vi befinner oss hemma hos den guide som ska följa med oss upp i floden imorgon. Och hans fru Ardo har som så många andra kvinnor i den här delen av världen fullkomligt tagit sig an Lovis och Otto. Men att åka iväg med dem på motorcykel känns lite överdrivet. Samtidigt så ser jag hur ivriga barnen är. De har aldrig åkt motorcykel förr.
Så frågan är, vad gör mig till en sämre mamma: Att i ett land som Indonesien släppa iväg mina barn på en motorcykel utan hjälm, i sällskap av en kvinna jag just lärt mig namnet på? Eller att säga nej, och ta ifrån dem upplevelsen?
För några år sedan hade svaret varit givet. I trygghetssverige, där vi själva inte ens skulle övervägt att köra de tvåhundra metrarna till Ica Maxi utan bilbarnstol. Än mindre släppa våra barn ur sikte med en främmande person. Men sakta men säkert har vi sänkt ribban, slappnat av och tagit seden dit vi kommer. Det blir oftast roligare så. Men att åka motorcykel utan hjälm …
"OK", hör jag plötsligt mig själv säga. Och barnen blir så glada att de hoppar upp och ner. Innan jag vet ordet av är de uppflugna på motorcykeln tillsammans med Ardo och hennes ettåriga son. "Håll i er" ropar jag efter dem när de far iväg. Samtidigt som jag inser att jag inte ens vet vart de är på väg, eller hur länge de tänker vara borta.
Gjorde jag rätt, eller gjorde jag fel?