Amazonas akter om tvärs
BRASILIENS NORDKUST. Genom världens största regnskog rinner världens största flod. Amazonasfloden, vars 6400 kilometer långa vattendrag rymmer 20 procent av världens samlade färskvatten. Denna märktiga flod som varje dag spär ut den salta Atlanten med 770 miljarder liter färskvatten. Jag har hört att dess chokladbruna vatten kan synas flera hundra sjömil ut till havs. Men det verkar inte stämma. För där befinner vi oss nu, och Atlanten är lika blå här som överallt annanstans.
Vi hade bra gärna tagit oss en närmare titt på den mäktiga floden. Segla några veckor i deltat, in genom en flodarm och ut genom en annan. Det fåtal seglare som varit där beskriver det ofta som en höjdpunkt på sin resa, men erkänner också att området har sina utmaningar. Banditer, malaria och starka tidvattenströmmar är några. Listan kan göras långt längre. Men vi har besökt illa beryktade platser förut, där gömmer sig ofta de bästa upplevelserna. Och det mesta brukar ju ordna sig bara man är lite extra försiktig. Men visst, man kan ha otur också.
Hjärnan och hjärtat har länge fört en hård och jämn kamp om huruvida vi ska besöka Amazonas eller inte. Men det var faktiskt känslan i magen som avgjorde till sist. Om vi har fattat rätt beslut lär vi nog aldrig få veta. Troligen var det fel. Man brukar sällan ångra sådant man gör, bara det man inte fick gjort. Men jag har under den här resan fått lära mig att glädjas åt det vi faktiskt får, snarare än att sörja det vi missar. Ändå har jag känt mig lite nedstämd de senaste dagarna. Nu när beslutet blivit så definitivt, när vi seglat förbi den flodarm vi skulle gått in i.
Barnen är också lite besvikna. Vi har pratat mycket om Amazonas på sistone. ”Nu slipper vi i alla fall blodiglarna”, säger Otto i ett försök att trösta. Det hjälper något. Amazonas blodiglar kan bli 30 centimeter långa, och biter sig fast med vassa tänder. De är tydligen rätt vanliga. I Amazonas bor också världens största skalbaggar och spindlar, de sistnämnda stora som familjepizzor. Till och med de vandrande pinnarna lär vara jättelika i Amazonas, 45 centimeter. Fast en sådan hade jag förståss gärna sett. Ett monster till vandrande pinne, och en rosa floddelfin. Nåja, kanske en annan gång.