Vinkar farväl
NAMIBIA -SANTA HELENA. Ett gäng sälar passerar framför båten, de är på väg norrut. Kanske för att fiska. De ser ivriga ut, nästan studsar fram på vattnet. Några andra verkar ha satt kurs på land. Tillbaka till sin klippa, hem till sina kutar. Hem till Afrika. Det Afrika vi nu bara anar som ett rosa band i öster. Namibias öken som sakta försvinner vid horisonten.
En ensam säl stannar upp, sticker upp huvudet och tittar nyfiket på båten som glider förbi. Kanske undrar den vart det bär. Ut till havs, ropar jag. Mot Santa Helena, häng med! Den ser ut som den funderar en stund. Följer oss länge med blicken. Innan den försvinner ner i djupet igen. Det bildas ringar på vattnet. Ringar som får den blanka ytan att skiftar i lila och blått. Skymningens färger.
Men de flesta ligger bara där. Lojt, med labbarna i vädret. Absorberar värmen från dagens sista solstrålar, och vrider sig av vällust. Och så finns det de som står på huvudet, så bara stjärtfenorna sticker upp. De slingrar sig runt varandra och gör piruetter. Det ser ut som de dansar. Dessa havets katter, så klumpiga i land. Så smidiga i vattnet.
Sälarna blir det sista vi ser innan mörkret faller, ett sista tecken på att land finns nära. Sälarna vars fenor vajar i vattenytan, som om de vinkade farväl. Vi vinkar tillbaka, och tackar för den här tiden. För imorgon när solen går upp. Då är vi långt ute till havs.