Vårt första isberg
Nu börjar det...
FLOWER’S COVE, NEWFOUNDLAND. ”Mamma, mamma. Vakna. Vi ser ett isberg. Mamma vakna!” Det var Otto som levererade den stora nyheten. Jag hade slumrat till på soffan. Jag reste mig upp, och gick ut. Och minsann. Långt där framme syntes något stort och vitt. Det såg onekligen ut som ett isberg. Vårt första.
Vi närmade oss Strait of Belle Isle, sundet mellan Newfoundland och Labrador. Det ska finnas 47 isberg i sundet just nu, enligt kanadensiska vädertjänstens senaste rapport. Och det är bara början, väl på andra sidan väntar betydligt fler. De förs söderut med den kalla Labradorströmmen.
Det flöt små isklumpar i vattenytan här och var. Bara några meter stora. Det hade troligen lossnat från det stora isberget. Ja, för det var onekligen rätt stort. Åtminstone med våra mått mätt. Kanske 70-80 meter långt. Ändå syntes det inte på radarn förrän vi kommer riktigt nära, och då bara ibland. Det gav sämre eko än väntat.
Det såg ut som vårt isberg hade gått på grund. Det låg alldeles stilla; vågorna bröt mot det som det vore en ö. Det sägs att det bara är en sjundedel som brukar sticka upp ovanför vattenytan. Den synliga delen var kanske 7-8 meter hög i det här fallet. Och det var 50 meter djupt.
Färgen var precis så där vackert isblå som jag har sett på bild. Det var en imponerande syn, men också skrämmande. Än så länge kan vi undvika att segla på nätterna, det finns gott om hamnar längs kusten. Men förr eller senare måste vi ut på havet. Där finns ingenstans att söka skydd när mörkret faller, eller dimman drar in.
Jag är glad att vi har en stålbåt.