Varför tycker vi inte om barn?
Våra bästa dörröppnare
Lovis och jag har rott in till land för att handla. På vägen stöter jag på våra båtgrannar, ett äldre par från Holland. Vi gör sällskap och småpratar längs vägen mot områdets utgång, där minst tio strikt uniformerade hamnpoliser och lika många beväpnade militärer väntar för att noggrant kontrollera allt och alla som passerar in och ut ur hamnen.
Väl framme vid vaktposten stoppas holländarna i vanlig ordning – trots att de varit här en hel månad. För att visa upp sina papper och legitimera sig. Medan Lovis och jag vinkar glatt och går vidare. Oss brukar de visserligen också stoppa ibland, men då bara för att ställa några nyfikna frågor, eller bjuda på några bananer. Allt för att få en stund med barnen.
Så här är det ofta, barn är bättre än vilken whiskyflaska eller hembakad kaka som helst. Vi försöker nästan alltid få med oss en unge in i land när vi ska göra ärenden, det brukar bli trevligare så. Och andra seglare ber ibland om att få låna dem i samma syfte. För nästan alla älskar barn. Överallt. Förutom i Sverige.
Ingenstans på vår resa har vi sett något så märkligt som barnfria hotell, restauranger och caféer. Aldrig har jag behövt skämmas för att jag har barn. Bara i mitt eget hemland. Visst är det märkligt? Läs gärna Alex Sculmans blogginlägg på temat, och missa inte kommentarerna. Inlägget är visserligen några år gammalt, men väl så aktuellt är jag rädd.
Varför är det så här i Sverige? Jag bara undrar.