Söderhavsfylla
1. Först rengörs roten. 2. Roten tuggas till en tjock gröt
3. Allas tuggade kavarot blandas till en gröt.4. Den tuggade kavaroten läggs i en sil av palmbark.
5. Vatten tillsätts 6. All vätska pressas ut ur den tuggade roten.
7. Klart att drickas. 8. Yummie!
Vi träffar vår nyfunne vän Thom och hans bror Ken på stranden strax innan solnedgången, för att grilla fisk och dricka kava tillsammans. Kava har i alla tider används som berusningsmedel i den här delen av världen. Men det är första gången som Ludvig och jag får tillfälle att smaka. Vi får dessutom chansen att delta i själva framställningen.
Jag tuggar, och tuggar, och tuggar. Till dess att läppar och tunga domnar bort. Roten växer i munnen, och jag måste spotta för att inte kväljas. Så det gör jag. På ett bananblad, enligt instruktion. Och med lika delar skräck och äckel ser jag sedan hur Ken pressar ut en enorm munfull av samma grötliknande sörja. Lovis och Otto bestämmer sig snabbt för att de i alla fall inte vill smaka. All logik säger att jag borde fatta samma beslut.
Den vidriga blandningen av allas tuggade kava-rot och saliv blandas till en stor gröt, som läggs i ett fint nät av palmbark där den blandas med vatten och pressas ner i två skålar av kokosnötskal. Drycken är klar att dricka, resultatet ser ut som smutsigt flodvatten.
Jag är inte särskilt äckelmagad. Men att detta är på gränsen för vad jag klarar av. Thom berättar att man i städerna, och vid turistevenemang, brukar mala roten istället för att tugga den. Men salivet påverkar kavans aktiva ingrediens, och ger en starkare dryck. Att tugga kava-roten är det traditionella sättet. Och utan tvekan det bästa, enligt proffsen.
För Thom och Ken är framställningsprocessen den mest naturliga sak i världen, det är tydligt. Och att berätta hur vidrigt jag egentligen tycker det är skulle sannolikt uppfattas som en kränkning. Att tacka nej till kava lär vara som att tacka nej till vänskap. Så jag tar ett djupt andetag, och dricker. Smaken påminner om en blandning av palsternacka och jord. Fast utspädd, med saliv .
Det är inte gott, men jag har smakat värre saker. Och själva ruset, som infinner sig efter några minuter, är faktiskt riktigt behagligt. Ögonlocken blir tunga, och ett skönt lugn sprider sig i kroppen. Berusningen är lätt, och försvinner redan efter en timme. Men vi nöjer oss där, för den här gången. Nästa gång hoppas vi nog ändå att det är stadsbornas recept som bjuds.
http://symary.files.wordpress.com/2012/06/img_2722-e1338720466239.jpg?w=457