Snorkfröken tipsar
Otto springer runt runt på däck. Hänger ut över relingen, identifierar än den ena än den andra fisken, jämför storlekar och pratar i ett. Han älskar fisk, allt med fisk. Och här finns de i överflöd. Båten är helt omringad. Det ser ut som vi har ankrat i ett akvarium. Ett mycket trångbott sådant.
Vi drar på fenor, mask och snorkel, och glider ner i det svala vattnet. Ner i den undre världen. En sköldpadda dyker upp under oss. Vi följer efter den en stund. Tills en stor röd snapper fångar vår uppmärksamhet. Den gömmer sig under ett stort korallhuvud. Jag dyker ner för att ta mig en närmare titt. På vägen upp får jag syn på en hummer i en håla. Spröten avslöjar dess gömställe.
Plötsligt står jag öga mot öga mot en enorm grouper, välkamouflerad och ful med vassa tänder. Den största jag sett. Närmre en meter lång. Jag vet inte vem som blir räddast, fisken eller jag. Men Otto rycker mig i armen, han har fått syn på en drakfisk. Den glider fram längs med botten, med sina solfjäderliknande fenor utsträckta. Förrädiskt vacker, men giftet i piggarna på ryggen kan döda.
Inte heller havsanemonerna bör man röra, de bränner alla som kommer i deras närhet. Alla utom de clownfiskar som gömmer sig i dess tentakler. Jag har aldrig sett så många anemoner som här. Några stora som skogar, andra i form av röda små krukor med gulgröna armar som vajar i strömmen. Jag kan inte se mig mätt på dessa fantastiska små skapelser.
En bit ut simmar djävulsrockorna, och delfinerna. Och om ett par månader kommer valhajarna. Otto hade så otroligt gärna sett en valhaj, världens störta fisk. Jag också för den delen. Hur som helst, snorklingen här vid marinreservatet utanför den lilla ön Tanikely seglar rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.