Pistolhot till frukost
Ful båt!
Vi sitter på däck och äter frukost i godan ro när den stora motorkatamaran från Blueworld kommer körandes rakt emot oss. Med bara några meter kvar till Marys skrovsida brölar mannen ”Mooring, mooring” och pekar ilsket mot den boj som vi har förtöjt vid.
Här i Chalong Bay har myndigheterna lagt ut ett hundratals allmänna gratisbojar. Alla ser likadana ut, orange med blått streck. Bojarna är onumrerade, och att det skulle vara något annat än först till kvarn som skulle gälla har inte slagit oss. Så vi skakar förvånade på huvudet. Det här var vår boj, han kunde väl ta en annan. Det fanns flera lediga längre ut.
Men mannen, som inte kunde någon engelska, var tydligen av en helt annan åsikt. För snart viftar han med en signalpistol och avfyrar flera varningsskott i luften. Mot en barnfamilj, mitt i frukosten. Jag blir riktigt förbannad. Oavsett vilken rätt han anser sig ha till den här bojen så var det här ett ovanligt ohyfsat sätt att säga det på. Så jag storvägrar, trots Ludvigs mer tveksamma hållning i frågan.
Till sist far mannen iväg mot piren i full fart, och kommer efter en stund tillbaka med ytterligare en gubbe ombord. Till skillnad från den förste talar den här skaplig engelska och förklarar på ett betydligt trevligare sätt att det här faktiskt är deras boj. Trots att den ser likadan ut som alla andra.
Om så var fallet kunde de väl för fanken märka bojen, tycker jag. Men eftersom kapten ombord onekligen verkar vara något instabil, och situationen skulle kunna utvecklas till något otrevligare väljer vi att lämna bojen. Vår erfarenhet från Galapagos där vi förlorade både ankarlina och ankare säger oss att det är klokast så.
Så snart vi är tryggt förtöjda igen googlar jag fram Blueworld på nätet och ringer upp chefen. För att informera om hans personals ohyfsade manér. Men chefen menar naturligtvis att de inte har någon signalpistol ombord och att han aldrig kan tänka sig att hans kapten skulle bete sig på det sättet. Så jag måste ha tagit fel. Ja, så måste det vara.
Men när jag berättar att vi faktiskt har det hela på foto (en sanning med modifikation) vill han plötsligt bjuda på kaffe. Den äran får han naturligtvis inte. Han kan gott sitta där och vara orolig för vad jag kan tänkas hitta på härnäst. Dessutom dricker jag inte kaffe, särskilt inte med skitstövlar. Så det så.