Mot Chagos på ostadiga ben
Ännu ett svart moln växer till sig vid horisonten. Blir allt mörkare, allt bredare. Jag har svårt att släppa det med blicken, att fokusera på något annat. Jag försöker avgöra dess bana. Bedöma dess intensitet. Ska vi hinna före, eller kommer det att passera rakt över oss? Finns det något jag kan göra för att undvika det, kan jag byta kurs?
Resan från Sri Lanka till Chagos tar oss från fem grader norr om ekvatorn till fem grader syd. Och precis som våra övriga ekvatorskorsningar har den burit med sig svåra strömmar och ostadigt väder. Ovädersmolnen rullar in på löpande band. Och de för nästan alltid med sig vind, mycket vind. De flesta innehåller också regn, ibland enorma skyfall. Andra fruktansvärda åskväder.
Vi tar två rev i varje segel, skickar in barnen, stänger alla luckor och kopplar ur satellittelefon och vhf-radio. Sedan är det bara att vänta. Först kommer vinden, får skummet att blåsa av vågtopparna och båten att båten att lägga sig ner. Sedan regnet, det drar fram över havet som en vägg. Dundrar in över fördäck, en halv sekund innan det når mig i sittbrunnen. Så hårt att jag måste titta ner.
Jag ser blixtarna, och hör mullret. Kan bara hoppas att det går över snart. Och det gör det, ofta lika plötsligt som det kom. Varar sällan mer än en halvtimme. Regnet drar vidare, vinden upphör helt. Båten förlorar styrförmågan, rullar än hit än dit i den upprörda sjön. Seglen fladdrar och slår.
Jag ser mig om. När kommer nästa oväder? När ska vinden komma tillbaka, från vilket håll? Är det lönt att ta ur alla rev, och hissa fulla segel igen? Eller måste vi starta motorn? Utan fart genom vattnet för den starka strömmen oss österut med två knop. Åt fel håll. Ja, vi måste starta motorn. I väntan på vind, i väntan på nästa oväder.
Så där håller vi på dagarna i ända. Motor på, motor av. Rev in, och rev ut. I snart två veckor nu. Inte särskilt avslappnat, och ganska långdraget. Men aldrig tråkigt.