Jag kissar på mig
Agulhas-strömmen flödar söderut längs Sydafrikas östkust med flera knop . När det blåser hårt från motsatt riktning reser sig vågorna. Ibland 20 meter.
EAST LONDON, SYDAFRIKA. Jag finner mig sittandes på golvet under spisen. Med en gryta i knät, och alla de prylar som legat på navigationsbordet utspridda runt mig. Också halkduken. Och vårt sista svenska tangentbord, nu i flera delar. Jag känner något varmt rinna längs ena benet. Instinktivt tror jag att det är blod, men förstår snart att det är urin. Jag har kissat på mig.
En kraftig våg kastade omkull Mary af Rövarhamn. Så överraskande att jag flög tvärs över båten och kraschlandade på spisen. Båten reste sig igen, men smällen var så hård att jag släppte på trycket. Kanske i blotta förskräckelsen, jag vet inte. Men en känsla av skam infinner sig, ungefär som den gången när jag var fyra år och vaknade blöt i sängen efter att ha drömt att jag gått på toa. Då som nu berättar jag inget. Sträcker mig bara efter pappersrullen som ligger på vasken.
Det gör ont att resa på sig. I höften, i vänster knä, i ena handleden. Mest överallt faktiskt, men inget verkar brutet. Och jag blöder inte. Då kommer jag att tänka på Ludvig. Senast jag såg honom satt han på däck och rensade en tonfisk som han fick på kroken just när vi skulle veva in fiskelinorna – ingen vill ha fisk i sån här sjö. Jag tittar ut, Ludvig är oskadd. Så snällt jag kan ber jag honom att ge fanken i fisken och komma tillbaka in i sittbrunnen. Genast. Innan nästa våg får honom att slinta med kniven.
Ludvig hör allvaret i min röst, lämnar fisken därhän och ägnar sig istället åt att parera sjön. Själv stuvar jag undan prylarna som rasat ner på golvet, sedan tar jag med mig barnen till akterhytten. Där är lågt i tak, och gott om kuddar och filtar. Där är vi trygga, om båten så skulle slå runt. Men det kommer den inte att göra. De sydliga vindarna syns inte på väderprognosen. De kommer snart gå över. Så länge byter jag byxor och kryper ner under täcket med en unge på vardera sidan. Och sådär ligger vi, småpratar, sjunger och leker stillsamma lekar. I timmar. Tills allt känns bättre igen.
Det händer då och då att jag undrar jag vad sjutton vi håller på med. Att det borde finnas ungefär tusen miljoner roligare och bättre sätt att bränna tid och pengar än att kajka runt på haven såhär. Igår var en sådan dag. Men jag glömmer fort.