Hemkomstångest
SANTA HELENA – BRASILIEN. Det nya året är här. 2014. Hemkomståret. Vi kommer längre norrut för var dag som går. Närmare Sverige. Det faktum att det bara återstår ett drygt halvår på resan upptar allt större del av vår tankeverksamhet. Särskilt här ute till havs, där det inte finns så mycket annat som distraherar. Bara oändligt mycket tid för tankar och samtal. Kanske lite väl mycket.
”Jag begriper inte hur vi ska hinna med att jobba, säger Ludvig plötsligt. Jag förstår hur han tänker, men säger att han måste ändra inställning. Jag föreslår att vi ska måla upp en romantisk bild av vårt nya liv i Sverige, så som vi vill att det ska bli. Som vi gjorde för att orka med förberedelserna inför den här resan. Det gjorde oss starka. Ja, vi måste övertyga oss själva om att hemvändandet faktiskt är positivt på många sätt. Kanske till och med något att längta till.
Ludvig håller med. Jag har rätt, som vanligt. Ingenting blir bättre av att vara negativ. Det är klart att det finns fördelar. Man kan se det som att vi får en andra chans. Det är nästan som att vara tjugo igen – utan vare sig bostad eller pengar. En fantastisk möjlighet att börja om. Ludvig har dessutom sin anställning kvar. Det känns tryggt. Att hans arbetsgivare hunnit byta både firmanamn och kontor, och hans efterträdare blivit hans chef. Det spelar nog ingen roll.
Som bidrag till det positiva tänkandet berättar Ludvig att när han vid 23 års ålder kom hem efter sin långsegling med havsfidran Ava, så skrev han mirakulöst nog 1,6 på högskoleprovet jämfört med 0,8 före resan. Jag tror att han vill säga att allt inte kan mätas i tillgångar, att vi vunnit något annat. Och så är det nog. Jag väljer att inte påminna om den djupa depression han drabbades av efter samma seglats. Jag börjar istället pladdra om allt det fina med Sverige.
Jag målar upp en bild av oss själva i pulkabacken. I fjällen, och i skärgården. I den röda lilla stugan vi skulle kunna köpa. Kanske kan vi inreda en liten skrivarhörna, med en riktig dörr. Och en verkstad. Det där sista får det att glimta till i Ludvigs ögon. Han nämner också smågodis, och närheten till vänner och familj. Annars är det mest jag som pratar. Jag tycker om att planera, och känner mig plötsligt lite ivrig att komma hem. Hoppas kroppen låter sig luras lika lätt.
Jag lider av ett slags eksem. Vätskefyllda blåsor som blossar upp på händer och fötter, särskilt när jag är stressad eller orolig. Jag har inte haft några besvär på flera år. Värst var det månaderna före avseglingen från Sverige. Men värme och salt lär göra susen. Ändå kom blåsorna tillbaka för några veckor sedan. Det kliar värre för var dag som går. Ju närmare Sverige vi kommer. Kanske lite kortisonsalva kan hjälpa de positiva tankarna på traven. Jag provar.