En hantverkare i varggropen
Mary\'s egen varggrop (Mannen på bilden har inget med texten att göra.)
Stopp! ropar Ludvig högt när han ser vad som är på väg att hända. Men det är för sent. Den stackars hantverkaren rasar rakt ner i Mary’s motorrum med ett brak, och utstöter ett vrål som hörs hela vägen till Mariannelund. Sedan blir det tyst. Plågsamt tyst.
För att kunna lyfta ur motorn måste vi skruva loss durken i sittbrunnen. Och för att inte erbjuda myggen en gigantisk motorväg in i båten har vi tillfälligt täckt över hålet med några plywoodskivor och en filt. Arrangemanget tål inte att trampas på, och vi har därför kallat det varggropen lite halvt på skämt. Nu ligger det en man där nere.
Ludvig och jag lämnar båda frukostbordet på däck i all hast, och beger oss till sittbrunnen. Förskräckta tittar vi ner i avgrunden. Och där ligger han, orörlig. Huller om buller, bland plywoodskivor, verktyg och allehanda bråte. Men så ger han ifrån sig ett långt plågat stön, och reser sig sakta upp. Jag andas ut. Karl’n lever i alla fall.
Hantverkaren antyder på sin begränsade engelska att allt är ok, att han inte behöver någon hjälp. Sedan stapplar han ut i byssan, och tar vid arbetet där han avslutade igår. Det dryga jobbet att skrapa inredningen ren från gamla lackrester.
Några timmar senare ser jag att mannens ena fot är så svullen att han inte längre får in den i sin flip-flop. Stackars man, hit kommer han varje dag och arbetar så flitigt och tyst som en mus. Och som tack fångar vi honom i varggropen. En våg av dåligt samvete väller över mig