Chagos sista åsna
”Linda, kommer ni?” ropar Ludvig en från andra sidan buskaget. Otto och jag har just klättrat upp för en hög stentrappa för att utforska en ruin från vad som sannolikt varit plantageägarens stora residens här på Ile du Coin. Vi vill gärna titta lite mer på byggnaden.
”Kom nu. Det finns någonting här vi vill visa”, ropar Ludvig igen. Jag suckar lite, men blir lite nyfiken. Vad kan det vara, som inte kan vänta? Vi vänder om, och går mot det håll där jag hört Ludvig röst. Vi går genom högt gräs och mängder av spindelväv, mellan buskar och palmer. Över förmultnade kokosnötter och omkullfallna träd. Tills vi kommer fram till en liten glänta invid stranden. Där står Ludvig och Lovis. Båda ler stort.
Jag tittar frågande på Ludvig, som pekar på något en bit bort. Då ser jag den också. En åsna. Eller om det är en mula, det låter jag vara osagt. Men där står den i alla fall, och tittar rakt på mig. Jag gnuggar mig i ögonen, och nyper mig i armen. Men den är kvar. Jag ser den klart och tydligt.
Bortsett från en amerikansk militärbas på en atoll över 100 sjömil härifrån har det inte bott en människa på Chagos på över femtio år. Sedan den dagen då de brittiska kolonisatörerna tvångsförflyttade de forna plantagearbetarnas ättlingar till Mauritius. Kvar idag finns bara råttorna som springer runt bland ruinerna. Och en åsna.
I rimlighetens namn borde det väl finnas fler åsnor, för så länge lever de ju inte. Men det vore märkligt. Vi har träffat flera andra seglare som varit här före oss. Vi har massor av information om öarnas historia, natur och djurliv. Ile du Coin är ingen stor ö, bara några hundra meter bred och nån kilometer lång. Varför har ingen nämnt något om åsnor?
Jag tar några steg närmare, den flackar nervöst med sina stora öron. Vänder sig skyggt om, tar ett skutt in i buskarna och försvinner in i skogen. Åsnan är borta. Jag går en runda på ön, men ser den inte igen. Inte den och inte någon annan åsna. Kanske finns det inga fler. Kanske har vi just sett Chagos sista åsna.
Ja, hur det faktiskt står till med den eventuella åsnekolonin på Chagos lär vi nog aldrig få reda på. Vår tid här är över. Mat och vatten börjar sina, och vårt tillstånd löper ut. Imorgon seglar vi mot Rodriguez, eller möjligen Mauritius. Vi får se, vart vindarna bär.