Besättningen i sjönöd
Jag simmar fram till fören och försöker balansera upp jollen, men det är för sent. För varje ny våg välter minst femtio liter in. Och det går fort.
Den nyfångade fisken får nytt hopp och börjar plaska runt bland foppa-tofflor, simring, solglasögon, kamera, snorkelgrejer, läckande bensindunk, åror. Ja, allt vi haft ombord flyter plötsligt omkring. Ludvig hoppar snabbt ur jollen, och Lovis är inte sen att följa efter. Men lille Otto vägrar lämna det sjunkande skeppet. Han sitter med vatten upp till midjan och håller ett krampaktigt tag i fikakorgen. Ludvig ger sig av för att samla in våra grejer som flyter iväg med strömmen. Själv börjar jag ösa, även om det känns föga meningsfullt. Vi har vatten ända upp till tofterna, och utombordaren som tynger ner aktern är redan halvvägs under ytan.
Vi hade tidigare under dagen tagit av den uppblåsbara gummitub som i normala fall omsluter vår hårda Walker Bay-jolle och ger den ökad stabilitet och bärkraft. Tuben hade en läcka som vi tänkt laga länge, och idag kom vi alltså äntligen till skott. Men så fick vi för oss att ge oss ut på en liten jolleutflykt efter lunch. Att jollen är rank utan den bärande tuben det visste vi, men inte så här rank. När jag hoppade i vattnet, förlorades balansen ombord och jollen fick för mycket vikt i aktern. Och så gick det som det gick.
Vad ska vi göra, vad ska vi göra? ropar Lovis med stora ögon. Hon är rädd. Ja, vad sjutton ska vi göra, tänker jag. Jag tittar mig omkring. Vi befinner oss mitt i inloppet till Suvorov-atollen. Lyckligtvis är det inåtgående ström. Men ingen annan båt finns i närheten. Och vi har ingen VHF-radio med oss. Jag förbannar mig själv, varför har vi ingen radio med oss? Nåja, barnen har åtminstone flytväst på sig, tänker jag. Men en flytväst hjälper knappast mot hajarna. Ja, ingenstans har vi sett så många hajar som här. De är visserligen inte särskilt intresserade av människor, men bara några droppar blod i vattnet och de blir som förbytta. Det har vi sett många gånger. Och vi har en nyfångad fisk i jollen.
Men vänta nu, borde inte jollen ha sjunkit vid det här laget. Vattnet är sedan länge ända upp vid relingskanten, men den sjunker inte. Det är då jag kommer på det. Visst sjutton, vår jolle är ju osänkbar. Vi har visserligen aldrig testat förut. Men visst var det så att tofterna är fyllda med skum. Och bannemej, det verkar funka. Den flyter ju, den flyter! gastar jag. Lättnaden är obeskrivlig.
Jag vänder mig om till Lovis, hon fryser så hon skakar nu. Den kan inte sjunka Lovis, det är ingen fara. Det står att den är osänkbar i specifikationen, bekräftar Ludvig. Men jag var osäker på om det gällde med motor på lägger han till. Men hus som helst, vi måste få ut vattnet och komma ombord igen. Jag börjar ösa igen, medan Ludvig parerar mot vågorna på motsatt sida. Sakta sakta börjar vi få kontroll på situationen igen. Vattennivån sjunker.
Snart är vi på väg tillbaka på moderskeppet, och skrattar åt alltihop. Vi tappade faktiskt ingenting, inte ens fisken. Och motorn startade igen, efter viss övertalning. Men det blir inga fler jolleutflykter utan den där gummituben. Och VHF-radion ska naturligtvis med nästa gång. Lika självklar som dricksvatten, kex, solkräm, snorkel, myggspray, flytväst, brytpinnar, nycklar, kamera, solhattar, badskor, åror, ankare, extra bensin och allt det där andra