Mot Kenai

 Under natten behövde vi för första gången de dubbelvarma Nordvästpassagekläderna; ullunderkläder, tjock overall, vantar, mössa och teddyfodrade stövlar. Nu var de härligt att kunna plocka fram så bra grejor. Jag hade inga sjöben ännu, utan mådde ganska tjyvtjockt under mina vakter. Nåväl, några dagar till så ordnar det sig. Solen gick ner men det blev aldrig helt mörkt. På vägen över såg vi valar åtta gånger, ryggar som rullade, stora fenor mot horisonten, stjärtar som slog upp mot skyn, andningsfontäner som sprutade mot himlen och det härliga swosch ljudet som liksom smeker öronen. Ibland kunde vi på långt håll se enbart fontänerna mot solnedgången. Med kanske femtio meters mellanrum blåste det upp en ny kaskad.

På morgonen kom vi in i Kenai området som är känt för sin skönhet, och det stämmer, fantastiska vyer, snö, glaciärer och en himla massa skog. Dessa angöringar av land, efter att ha seglat över öppet hav, är alltid lika fascinerande. Först vet man inte säkert om det är land eller bara en molnbank som syns i kikaren. Men så dyker landmassan tydligt upp ur havet och efterhand kan man urskilja berg, kullar eller lågland, gröna, svarta, grå och bruna nyanser. Eller vita toppar som på de nordliga breddgraderna.