Katastrof och nybakat bröd

Går istället in i en närbelägen ankarvik. Starka fallvindar drar nerför bergen men vi bestämmer oss ändå för att stanna. Det ligger en liten kanadensisk båt längre in. Ankrar på drygt 15 m djup. Men (nu svär vi) ankaret tar inte utan draggar iväg ut på djupt vatten. Det händer enstaka gånger men egentligen mycket sällan. Varför skulle det hända just nu när det redan är så jobbigt väder. Det är bara att börja vinscha upp 50 m ankarkätting. Nu händer en katastrof. Ankarvinschen lägger av när vi fortfarande har 30 m ute. Ariel driver med vind och ström med ankaret efter sig. Riktigt läskigt, fy dubbelf-n!

Med motorns och StorAlfs (autopilotens) hjälp låter vi båten driva genom en passage, med vinden tillbaka norrut, samtidigt som Eric med hjälp av den stora genuavinschen och ett invecklat system av tampar och block långsamt, bit för bit, lyckas få upp kedjan i långa böjar på däck. Vi släpar och sliter i omkring en timme innan kedja och ankare är uppe och på plats i ankarbox och klys. Under tiden går Ariel i vansinnig fart med vind och ström genom passagen. Nu kan vi inte ankra mer. Det finns inget annat att göra än att med minimal segelsättning låta vinden skjutsa oss tillbaka till den trygga flytbryggan på Entrance Island.

Vi har inte mer än lagt till när Eric plockar fram verktygen och går igång med att försöka laga elmotorn som driver ankarvinschen. En långseglare måste, för att lyckas nu för tiden, vara lika mycket mekaniker, elektriker och elektroniker som seglare.

Brödet är slut så jag satte en deg i morse. Men den jäser inget vidare i de 15 grader som kajutan erbjuder. Inkomna vid bryggan öppnar jag motorrummet och sätter in brödformarna där. Nu blir bröden snabbt fint jästa och jag tror inte de luktar så mycket motorolja.